Har just kommit tillbaka från en kväll på puben (the Anchor) med ett par kollegor; Peter som just börjat sina doktorandstudier på ett universitet i USA och John som arbetar som assisterande professor på Ashland Theological Seminary, också i USA.

En intressant och väldigt engelsk upplevelse att spendera en kväll med att sitta runt några ölglas och diskutera teologi, bibeltolkning, hermenuetik och kyrkohistoria. Vet inte om något är fel med den bilden, men trevligt var det i alla fall :-).

(P.s. Själv drack jag apelsinjuice, om nu någon undrade…)

Nu har jag äntligen fått mitt eget skrivbord på Tyndale House. Förra året hyrde jag bara en sk “day desk”, vilket betyder att man får tillgång till biblioteket under öppettiderna, och att man då får sitta vid ett av de mikroskopiska skrivbord som finns utspridda i biblioteket och läsa. Vid dagens slut måste dock alla böcker tillbaka in i bokhyllorna.

Nu när jag flyttar till TH ville jag dock ha min eget skrivbord, som man kan hyra. Dessa är mycket större och har hyllplatser, vilket betyder att man inte behöver sätta tillbaka böckerna i bibliotekshyllorna utan får ha dem vid sitt skrivbord så länge man vill eller tills ngn annan behöver boken. Det underlättar enormt, särskilt när man är inne i en “skrivperiod”, då man behöver konsultera och kontrollera dussintals källor under en och samma dag. Dessutom får man då ett eget nyckelkort som gör att man får tillgång till biblioteket även på kvällar och helger.

Jag vid min nya desk!

Nu är vi tillbaka i England efter några sköna veckor i Sverige. Har just kommit igång med arbetet igen, eftersom vi var tvugna att flytta ur vår lägenhet i början av september. Vår nya lägenhet på Tyndale House kommer vi in i den första oktober, så tills dess hyr vi ett hus av bekanta, vilket fungerar bra. Studierna rullar framåt i. I somras, strax innan vi åkte till Sverige, hade jag min ”first-year review”. Den innebär att man lämnar in ett smakprov på det man har skrivit under året samt en detaljerad framtidsplan för sina studier som sedan bedöms av två ”assessors”. Sedan träffar man dessa ”assessors” för ett samtal, där de ger sina synpunkter på det som har skrivits.

På många institutioner är dessa ”reviews” mer av en formalitet men inte på Cambridge, så lite nervöst var det. Man blir, nämligen, strikt sett inte doktorand från början när man antas till ett forskningsprogram här, utan det är först vid denna assessment, som det avgörs om man ska få fortsätta med sin PhD. Den normala utgången är att man registeras som doktorand från början av läsår två, och sedan bakdateras ett år så att man fortfarande slutför utbildningen på totalt tre år. Andra utgångar kan vara att de fördröjer registreringen tex 6 månader och ber en komma in med ett bättre genomarbetat arbete då, alternativt att man inte blir registrerad som en PhD-student öht utan får erbjudande att göra en MPhil istället. Detta är undantagsfall, men de inträffar dock.

Min assessment (som gjordes av James Carleton Paget och Allen Brent) gick bra, och jag blir nu reggad som en bona fide doktorand. Jag fick dock en liten bakläxa på att min plan för framtid forskning var lite för löst och allmänt formulerad. De ville att jag skulle formulera exakt vad jag ville göra, och exakt vad det är jag bidrar med som ingen annan har gjort tidigare. Jag hade tidigare undvikit att formulera mig så konkret, för jag ville se lite vart vägen ledde, men nu fick jag alltså ta tag i detta ordentligt. Det var nyttigt och under ett par veckor formulerade jag en mycket mer konkret handlingsplan (tillsammans med min handledare) som jag sedan lämnade in och fick godkänd.
Under sommaren har jag mest gjort lite läsning (mindre än vad jag hade förutsatt mig, som tyvärr ofta blir fallet – man tror att man ska hinna med så mycket :-)) runt grekisk filosofi, fr.a. medelplatonismen, och det kommer jag nog fortsätta med ett tag.

Känns skönt att komma igång igen, och det blir mycket roligt att komma in i vårt nya hem om några veckor!

Har haft besök av några vänner från Durham de sista dagarna. Det har varit (och är fortfarande) konferens på Tyndale House, och lokalerna har därför invarderats av evangelikala forskare från när och fjärran. Till de mer namnkunniga som man skymtat i gångarna hör David Wenham, Graham Stanton, Howard Marshall och Richard Bauckham. Lyssnade även till ett mycket intressant föredrag av Michael F. Bird, som skriver på bloggen Euangelion. Sedan fick jag också tillfälle att kort hälsa på vårt senaste svenska bidrag till bibliska studier i Storbrittannien, Thomas Bokedahl, som sedan i höstas undervisar i NT vid University of Aberdeen. Väldigt trevlig kille…

I fredags var jag inne i London igen för att hämta ut Edwins pass, och eftersom jag var ensam (=utan fru men framförallt utan barn) passade jag på att gå till British Museum när jag ändå var där. Jag har ju under våren lyssnat igenom en kurs om 48 lektioner i egyptologi, och eftersom BM har en av de största kollektionerna av egyptiska artefakter utanför Egypten, spenderade jag större delen av tiden i denna avdelning.

Intressant att få se Rosettestenen, som ju blev nyckeln till att knäcka hieroglyferna. Den var lite mindre än jag väntat mig. Rosettestenen innehåller samma skrift på två språk: grekiska och gammelegyptiska (det senare i sig inristat på två skriftspråk - hieroglyfer och demotiska). Eftersom man kunde läsa grekiska, och dessutom koptiska som i princip är gammelegyptiska skrivet med grekiska bokstäver, kunde man nu börja bokstavera ut hieroglyferna och lära sig deras betydelse.

Skulle vara jättekul att lära sig hieroglyfer - får hoppas tillfälle ges någon gång…

Flight of the Conchords

Har just varvat ner lite med några Youtube-klipp från den störtsköna Nya Zeeländska komiker/sångar-duon Flight of the Conchords. Här är en favorit som jag bara måste bjuda på…

… är tex när glassbilen kommer till vårt lilla område. Inte så mycket för själva glassens skull, utan för truddelutten den spelar för att signalera sin ankomst; den utgörs nämligen av signaturmelodin för Monte Pythons flygande cirkus. Annat än Hemglass’ träliga tutande…

Uttdrag ur Filippas Nalle Puh-ordbok:

“Bi-pu” = Nalle Puh

“Nenne”= Nasse

“Diddi” = Ditte

“Ho-ho” = Uggla

“Pappa” = Sorken

Idag var det London tur och retur som gällde, då vi behövde ta Edwin till svenska ambassaden för att beställa pass åt honom. Jag är inte särskilt road av att bila in i centrala London, men alternativet – tåg och bussar med två småbarn i en hetsig storstad – lockade ännu mindre, och trots köer och krångel gick det ganska bra.

Efter besöket på ambassaden spatserade vi runt lite på Baker Street (där en viss Sherlock Holmes lär ha bott) och i Regents park som ligger i närheten. Vid vattendragen i parken fanns var det fullt av fåglar, vilket givetvis fick Filippa att gå i spinn; hon sprang runt och försökte fånga dem allihop. När hon ser lite större fåglar (tex gäss) säger hon ”mamma”, och när hon ser mindre fåglar (typ doppingar och kråkor) säger hon ”bebi” med jätteljus stämma. Får nog försöka ta och förklara det där för henne någon gång…

Igår var det årlig inventering på Tyndale House, då alla medlemmar och readers sluter upp för att gå igenom alla böcker i hela biblioteket för att se om något saknas. Det enklaste är att jobba i par, så jag och Christian Askeland (en amerikansk norskättling som också studerar här) bildade team.

Kul att få se lite nya delar av biblioteket än de man vanligtvis rör sig i. Bl.a. hamnade vi på Talmud-hyllorna, och det är fantastiskt hur stor denna judiska kommentar till de hebreiska skrifterna faktiskt är. Och typ hälften av alla böcker på detta område verkar vara skriva eller översatta av samme författare, nämligen en viss Jacob Neusner. Helt otroligt många böcker vi stötte på hade hans namn på ryggen, så jag var bara tvungen att försöka kolla upp hur många böcker han producerat. Enligt Wikipedia rör det sig om ca 900 böcker som han antingen författat, översatt eller varit redaktör för. Hyfsat imponerande…

Efteråt bjöds vi alla på mexikansk lunch, vilket satt fint.

Filippa är inne i en Barbie-period. Hon har ett par Barbie-prinsessor som hon älskar och leker med hela tiden. Dessutom har hon en ”Ken-docka” (manlig Barbie, för er som är oinvigda) som är en blond, ståtlig och vältränad prins.

Idag kom hon gående med Ken-dockan, pekade på den och sa ”pappa”. Sådant måste bara uppmuntras; det blir extra välling ikväll…